.

När man för en gångs skull verkligen vet att man gjort rätt,
varför känns det så fel?


* * * * * * *


Hur kan allting hända så snabbt. Och utan anledning?
Det är för mig helt orimligt. Ingenting händer utan anledning.
För att jag någon gång i mitt liv ska kunna få ett ordentligt
avslut på allting behöver jag en orsak.

Under loppet av tre veckor har mitt liv ändrats från toppen till botten.
Jag var den lyckligaste människan i världen och jag hade världens
mest underbara pojkvän.
Idag kan jag inte längre föreställa mig någon form av lycka och
världens bästa pojkvän är inte längre min.

När man minst anar det är man ensam igen och det är omöjligt
att undvika att fråga sig själv vad jag gjorde för att förtjäna detta.
Var jag för naiv? Kan kärleken verkligen göra en människa så blind?

Hur kunde jag inte förstå vad som höll på att hända? Hur kunde jag

tro att allt skulle bli bra igen?

Det gör så jävla ont. Hela själen skriker. Efter dig.

Du var det bästa som hänt mig. Du är fortfarande det bästa.
Efter sex månader trodde jag att det var ömsesidigt. Jag hade fel.

Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte ha ont. Jag vill kunna sova.
Önskar jag kunde vakna upp ur den här mardrömmen,
men det är på riktigt och jag kan inte sluta gråta, smärtan
försvinner inte och jag ligger vaken på nätterna...
...för du finns ju precis överallt.