Varsågoda, jag bjuder på ett gott skratt!
Hörde detta på Rix Fm, och fyfan,
de va längesedan jag skrattade så!
Här lyder hundens respektive kattens dagbok,
läs och njut!
Hundens dagbok:
07.00 - TJOHOO, promenad! Det är det bästa som finns!
08.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!
09.00 - TJOHOO, ungarna är uppe! Det är det bästa som finns!
12.00 - TJOHOO, leka i trädgården! Det är det bästa som finns!
14.00 - TJOHOO, åka bil! Det är det bästa som finns!
15.00 - TJOHOO, ungarna kommer hem! Det är det bästa som finns!
16.00 - TJOHOO, leka med en boll! Det är det bästa som finns!
17.00 - TJOHOO, matte och husse kommer hem! Det är det bästa som finns!
18.00 - TJOHOO, hundmat! Det är det bästa som finns!
20.00 - TJOHOO, bli kliad på magen i soffan! Det är det bästa som finns!
22.00 - TJOHOO, sova i mattes och husses säng! Det är det bästa som finns!
Kattens dagbok:
783:e dagen i fångenskap.....
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medans jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag skall lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon skall jag äta ännu en krukväxt.
Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna nästa gång. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans framtvingade jag en hårboll i deras favroitfåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng!
Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de skall gå runt i ständig skräck. Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottsstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi' - jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps ut regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta! Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias...
det känns konstigt nog bra
Jag mår konstigt nog väldig bra nuförtiden :)
Det känns som om allting bara faller på plats faktiskt,
som om jag lyckats få rätsida på det stora hela.
Hoppas dock att det inte bara är tillfälligt..
Förresten är det Sandra som tagit den här bilden på minaläppar,
hon har lite skills ändå ;P
Puss & Kram,
skumbanan!
Fan, jag saknar dig.
Jag hatar när kvällen kommer och natten närmar sig.
Det är då allting är som värst.
Jag har alltid haft svårt för att sova,
men han hjälpte mig..
.. fick mig att känna mig trygg ..
Nu är jag rädd igen.
Jag vill bara kunna somna en kväll utan att tänka,
utan att sakna.
Förr tyckte jag att det va helt fantastiskt att sakna
någon. Att ha någon att bry sig om, någon som
saknar en tillbaka. Då är det underbart.
Nu är det det hemskaste av alla känslor någonsin.
Jag saknar utan att bli saknad tillbaka.
Fan va jag önskar allt kunde bli bra,
jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden..
Jag vill inte vara ensam.
Jag vill vara med dig.
Fan va jag saknar dig.. helvete!!
Så jag inte ska gå under jorden totalt håller jag
mig sysselsatt med ex. fula gamla bilder som den
här nedan..
Behöver ett avslut.
Jag behöver ett ordentligt avslut för att
kunna i alla fall försöka att gå vidare.
Jag orkar inte fundera längre över vad
som gick fel. Vad som faktiskt hände?
Är jag inte värd ett försök att gå vidare?
Varför?
När man för en gångs skull verkligen vet att man gjort rätt,
varför känns det så fel?
* * * * * * *
Hur kan allting hända så snabbt. Och utan anledning?
Det är för mig helt orimligt. Ingenting händer utan anledning.
För att jag någon gång i mitt liv ska kunna få ett ordentligt
avslut på allting behöver jag en orsak.
Under loppet av tre veckor har mitt liv ändrats från toppen till botten.
Jag var den lyckligaste människan i världen och jag hade världens
mest underbara pojkvän.
Idag kan jag inte längre föreställa mig någon form av lycka och
världens bästa pojkvän är inte längre min.
När man minst anar det är man ensam igen och det är omöjligt
att undvika att fråga sig själv vad jag gjorde för att förtjäna detta.
Var jag för naiv? Kan kärleken verkligen göra en människa så blind?
Hur kunde jag inte förstå vad som höll på att hända? Hur kunde jag
tro att allt skulle bli bra igen?
Det gör så jävla ont. Hela själen skriker. Efter dig.
Du var det bästa som hänt mig. Du är fortfarande det bästa.
Efter sex månader trodde jag att det var ömsesidigt. Jag hade fel.
Jag vill inte gråta mer. Jag vill inte ha ont. Jag vill kunna sova.
Önskar jag kunde vakna upp ur den här mardrömmen,
men det är på riktigt och jag kan inte sluta gråta, smärtan
försvinner inte och jag ligger vaken på nätterna...
...för du finns ju precis överallt.
